Har haft ett par urjobbiga dagar där humöret pendlat upp och ner och hit och dit, från svartaste svarta till glimtar av normalitet... Vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag känner inför beskedet jag får imorgon - jag är livrädd. Samtidigt så känns det så overkligt att allt detta händer! Jag är hemma från jobbet idag och imorgon, jag är inte i fas att tänka på inredningsprojekt och sådant just nu. Kanske borde jag ha tagit ledigt för längesedan och vårdat mig själv då detta de facto är den värsta kris jag upplevt i hela mitt liv. Iallafall, det var såhär det började för att jag ska komma ihåg:
Den 23 juni så åker vi ut till vår älskade Stuga och ska fira midsommar. En stor vattenskada har skett då ett rör sprungit läck under vintern. Det är blött över hela badrummet och det finns mögel i angränsande hall och sovrum. Jag river upp våtrumsmattan i badrummet och vi sliter hela helgen med att ta bort så mycket vått som möjligt. Riktigt deprimerande!
Runt den 28 juni så sätter byggarna igång att bygga vårt nya trädäck härhemma i Bromma. Det luktar oerhört om den helt nyimpregnerade trallen och jag påtalar detta för både min familj, mina arbetskamrater och byggarna förståss... Jag kan knappt vistas ute på terrassen för jag får svårt att andas.
2/7 Jag går på semester och har lite hosta.
3/7 Jag och T åker ut till Stugan ensamma (barnen stannar hemma med Mormor, Farmor och Farfar) för att tömma den på alla möbler inför utrivning av vattenskadan. Det luktar oerhört av mögel och jag sover knappt på hela natten!
Nånstans vid denna tidpunkt så tycker jag att min hals är lite svullen också och påtalar det för min Mamma som då är här hemma hos oss. Hon svarar att "du inbillar dig". Jaaa, det kanske är lite mycket tjat om sjukdomar just nu... Vid samma tidpunkt så börjar jag få svarta prickar som simmar runt framför ögonen, mest det högra och detta säger jag flera ggr till både Mamma och T.
6/7 Jag går till min husläkare för att jag håller på att hosta sönder mig. Hon skriver ut Spectramox 10 dgrs kur. Ingen feber och alla värden ser bra ut.
15/7 Mamma blir inlagd på ST Görans med misstänkt blodcancer och njursvikt. Urjobbigt! Vi åker samma dag till Gotland med barnen för att försöka ha lite kul på semestern. Jag hostar fortfarande och mår riktigt risigt. Jag kämpar på om dagarna och vi har trevligt och bra på Gotland men på eftermiddarna och kvällarna så hostar jag upp massor med slem och har en fruktansvärd hosta. Jag har börjat oroa mig för att jag andats in mögelbakterier i halse och näsa och att det satt sig fast.
19/7 Vi kommer hem från Gotland och jag uppsöker under em St Görans akuten för att hostan inte går över. Prover tas och alla värden ser bra ut. Jag gör även en lungröntgen som inte visar något.Jag får en ny antibiotikakur EryMax 7 dgr som T hämtar ut på apoteket i Bromma.
På natten vaknar jag och har andnöd och är så svag, darrig och har sån hjärtklappning att jag ber T ringa efter ambulans runt 02.00 på natten. Ambulansen kommer och jag ligger på akuten fram till ca 07.00. Blodprov och halsodling tas men visar inget förutom Moraxellabakterie, den som jag blev så dålig av tidigare för flera år sedan.
20/7 Startar med EryMax som blev en flytande kur då tabletter ej fanns på apoteket.
26/7 Sista EryMax och jag är ännu inte bra! Nu börjar jag bli riktigt orolig och ringer akutläkaren P jag fick träffa på St Görans den 20/7. Jag berättar om att det inte går över och att jag nu ätit kuren i 7 dgr. Han får veta att jag fått flytande dos 5 ml per dag och blir helchockad: det jag ätit är en barndos!!! Och han säger även att en apotekare aldrig får föreskriva flytande utan att tala med ordinerande läkare som sällan godkänner detta utan istället skriver ut annan tablettform. Han säger åt mig att åka in akut igen alternativt att uppsöka min husläkare för korrekt dos antibiotika. Han blir riktigt upprörd över detta och ringer sedan mig flera ggr för att höra efter hur jag mår!
Jag ringer samma dag min husläkare R och förklarar läget. Hon skriver genast ut Doxyferm 10 dgrs kur via telefon. Detta hämtar jag på apoteket samma dag och börjar äta. Husläkare R misstänker starkt att jag har en lunginflammation som satt sig på båda lungorna.
Hostar jättemycket slem och har en hemsk rethosta mellan 26/7-2/8.
2/8 Blodprov tas hos husläkare R, inga konstigheter.
3/8 Sista Doxyferm och jag är inte frisk. Jag har nu ringt en annan av mina gamla läkare på Läkarhuset Odenplan då jag är riktigt orolig att något inte stämmer. Doktor B lyssnar och skriver ut en dubbel dos Doxyferm. Inga blodprov tas. Han antyder att jag inte ska vara så orolig och att mycket sitter i huvudet... :-o HUr nu hosta kan sitta i huvudet undrar jag?!
Samma dag tar vi och barnen bilen ner till Göteborg för att försöka ha lite kul på semestern! Allt känns heltrist och sommaren bara försvinner från oss!
6/8 Vi kommer hem till Bromma igen. Nånstans vid denna tid börjar jag bli riktigt andfådd och orkeslös. Jag känner även en "flärp" i halsen vissa gånger och det känns som att något sitter där...
8/8 Jag och T börjar jobba igen! Jag hostar och hostar och min arbetskollega M hostar lite hon också och säger att det blir nog bra - så jag försöker att inte oroa mig även om jag nu även är andfådd som aldrig förr också och orkar ingenting...
12/8 Ringer jag min husläkare R igen och begär att hon ska ge mig en remiss till datortomografi. Jag oroar mig mycket för vad som finns i mina lungor och har läst att en datortomografi kan avslöja en "mögelinvasion" bättre eän vad vanlig röntgen kan...
15/8 Njurprov tas hos husläkarens sköterska S inför datortomografin. Njurarna måste vara ok då man ska göra en datortomografi med kontrast på mig.
17/8 Husläkarens sköterska S ringer och meddelar att njurprovet blev fel och måste göras om.
18/8 Jag tar nytt njurprov hos husläkarens sköterska S.
23/8 Min födelsedag - hurra! Samma dag gör jag datortomografi CT Thorax med kontrast på Sabbatsbergs Sjukhus. Mest orolig för att det ska visa att nåt sitter i lungorna.
Jag jobbar på men är väldigt orkeslös och orkar knappt göra nåt med T och barnen på helgerna heller. Gräva eller pyssla i trädgården orkar jag inte heller, det oroar mig mycket! Jag som alltid varit aktiv och älskar att gräva och skotta sten i trädgården orkar knappt nåt alls.
26/8 Får besked av husläkaren R via telefon att datortomografin visat att jag har en knöl på 3,5x3 cm i halsen... Den växer inåt och trycker mot luftstrupen. Lungorna är dock helt utan förändringar. Blir nu riktigt orolig! Husläkaren säger att hon misstänker att jag har struma och vill att jag kommer in och tar blodprover morgonen efter... Hon ska även skicka en remiss för biopsi av knölen omgående.
30/8 Tar sköldkörtelprover hos husläkare R. Jag och T är bjudna på Polar Music Prize och beslutar oss för att gå trots att vi nu är riktigt oroliga! Trevlig kväll blir det men jag har väldig ångest inom mig. Ringer även husläkare R 17.00 som avtalat - inga prover visar på hypertyreos, dvs giftstruma, snarare har jag en underfunktion av sköldkörteln med ett TSH-värde på 8,7. Jag behöver definitivt Levaxin men först måste jag utredas av en hjärtspecialist.
31/8 Jag klarar inte av att arbeta så denna morgon så kör T mig till jobbet där jag berättar hur jag mår och att jag inte kan koncentrera mig förrän jag får göra en biopsi. Har jättebra kollegor som säger åt mig att gå hem och ringa för att försöka få till detta. Då vi ska köra Mamma till Njurmottagningen på KS samma morgon så åker vi dit och lämnar av Mamma och jag beslutar mig för att gå direkt till Radiumhemmet för att höra ifall min remiss till finnålspunktion kommit från husläkaren.
2/9 Ringer och hör med Cytologen på Radiumhemmet ifall proverna är klara. Proverna är klara och skickas till husläkaren med post. Kommer till husläkaren endera idag, fredag eller på måndag. Jag ringer till husläkarens sköterska S och ber att hon ska kolla svaret. Hon ber mig ringa tillbaka senare på em.
Får svar att det står "inga maligna celler" på svarsresultatet.
9/9 Besök hos Endokrinkirurg F på KS för att se vad jag behöver för medicin och ifall knölen måste opereras bort. Vi samtalar först om vad det är för sorts knöl, knölstruma, och jag frågar Doktor F ifall jag behöver vara orolig över detta och ifall jag nu kan andas ut. Doktor F svarar att jag kan andas ut så det gör jag bokstavligt mitt framför honom. Han säger sedan att han ska känna på min hals och gör detta samt lyssnar på mina lungor och hjärta. Han tillägger att han vill göra ett ultraljud också för säkerhets skull så jag får lägga mig på bristsen och så börjar han ultraljuda...
Han säger ingenting och jag tänker att "varför säger han inget". Men jag låter honom hållas för jag vill inte och kan knappt tala då jag har ultraljudsgrejen tryckt mot halsen... Jag hör hur han flera ggr fotar, det liksom klickar till och till slut så frågar jag: vad ser du för något"?
Hans svar chockar mig och jag kommer aldrig glömma hans blick när han tittar på mig och säger "jag ser nåt som inte borde vara där så jag måste tala med en kollega"... RIDÅ! "Vaa, nåt farligt menar du" frågar jag då är han redan på väg ut genom dörren och liksom med ett halvt fånigt leende säger han "ja, det kan man säga..."
Jag tror jag knappt hinner tänka innan Doktor F återkommer och säger "jag tänkte ta in några elever också men då hade du väl blivit ännu mer nervös". Herregud! Strax efter kommer Doktor M, en mycket erfaren herre ser man i åldern cirka 60 år...
Doktor M tittar snabbt på ultraljudsbilden och frågar ifall någon biopsi tagits tidigare. Ja, svarar Doktor F och den visade inget. Men hur hamnade hon då här frågar Doktor M och Doktor F svarar "pga knölen". Ja, det är lika bra att göra en biopsi på den säger Doktor M och så tittar han lite snabbt medkännande på mig, jag tackar (för vad undrar jag sedan!!!) och så går han...
Efter detta så sätter jag mig upp och frågar mera om vad Doktor F sett på ultraljudet. Jag är ju ganska frågvis av mig och jag får veta att han ser en knöl inuti den vätskefyllda cystan och jag ser den själv. Den ser ut att vara ca 1x1 cm när jag jämför med måtten på cystan runtom. Jag frågar ifall de brukar se ut sådär och då svarar Doktor F att "neeej, det brukar dom inte" och då blir jag riktigt orolig. Han visar på att det finns en kant runtom knölen och att den innehåller blodkärl vilket tyder på att den kan vara farlig...
Efter detta handlar samtalet bara om cancer och Doktor F säger att "är det nu så, så ska vi bota dig"... Herregud, jag fattar knappt att det jag hör är sant! Var det detta jag skulle få höra, är detta verklighet?
Doktor F ska boka en tid för biopsi så snabbt han kan säger han och så ska jag få ett återbesök hos honom. Jag får gå ut och vänta. Sköterskan Catarina kommer sedan och säger att det inte fanns någon tid för biopsi med ultraljud förrän den 20/9 eller den 22/9 och att återbesöket till Doktor F var bokat den 27/9. Jag blir helt chockad och frågar ifall man verkligen ska behöva vänta så länge och ifall jag kan sättas upp på någon väntelista fär återbudstider... Sköterskan Catarina säger att det får du ringa Röntgen själv om... Jag var ju där en fredag och alla tider för veckan därpå var då bokade.
Helt otroligt att de anser att man ska klara det psykiskt att gå och vänta såhär! Det är helt omänskligt ju!
Jag går med tunga steg ut till entrén och ringer T på jobbet. Han tror knappt att det är sant det han får höra! Jag återvänder till jobbet runt 10.00 och berättar och ingen kan tro det dom hör... Mina arbetskamrater står med tårar i ögonen och vi pratar om allt i en timme...
Hade det inte bara kunnat vara en vanlig kolloidcysta, dvs knölstruma?!! Varför sitter det ännu en knöl i just min sköldkörtel?
På kvällen skriver jag på min update på Facebook vad som hänt och att familjen håller på att rasa ihop av oro! DET är verkligen en underdrift!
Jag har cirka 216 vänner på Facebook och jag skriver i min update att den som varit med om nåt liknande gärna får höra av sig... jag behöver stöd och att känna att jag inte är helt ensam! Av alla som hör av sig till mig efter detta så är det endast 2 personer som berättar om svårigheter i livet, alltså en riktig krissituation som den vi nu befinner oss i, men deras situation gällde en anhörig. Jag vet att det finns åtminstone 2-3 till som förlorat sina anhöriga i cancer. Precis som jag alltså gjort.
Men jag fortsätter fundera över hur många av mina vänner på Facebook som varit i samma sits som jag är nu, dvs hur många har hittat en knöl någonstans, gått igenom biopsi och där läkarna pratar om hemska saker... Hur stora är oddsen på att endast jag av 216 vänner på Facebook drabbas?! Jo, den är 0,005%! När man ser det så, så inser jag att vår familj ännu en gång dragit en riktig oturslott i livet... Helt otroligt!
Hela helgen är jag så himla ledsen! Jag kan inte sova ordentligt och på hela helgen lyckas jag få cirka 7 timmars sömn.
